Klamrar mig fast vid ngt som inte finns kvar

Det allra värsta är att jag inte kan sluta hålla kvar i detta lilla som fanns och fortfarande kan finnas. Det lilla som inte han har ngt behov av men jag lever på.
Så jag torterar mig själv genom att lägga mig i hans säng & somna i hans armar. För att sen gå på morgonen och veta att det betydde inget.
Inom dom väggarna är han min, bara för några timmar. Men utanför finns det inget kvar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
bloglovin